Stensdalsstugan.
Kategori: Åre
Magnus var uppe och hälsade på för ett par veckor sedan. Vi passade på att vandra ut till den nybyggda fjällstugan i Stensdalen. Den brann ner för ett par år sedan och nyinvigdes i somras.
Vi körde till Vålådalen och parkerade där och gick de 16 kilometrarna dit.
Första halvan av sträckan går i skog - inte så spännande.
Äntligen uppe på fjället!
Tokig hund som tycker det är kul att vara ute och springa i fjällen.
Lite dimmigt men vackra vyer ändå.
Längs med vägen passerade vi ett äldre par som hade lite svårt att gå och vi hjälpte dem över en liten bäck. Klockan var redan tre på eftermiddagen då och vi funderade lite på om de skulle kunna ta sig hela vägen fram till stugan. Vi tänkte att ifall de inte hade kommit fram vid nio på kvällen så skulle vi gå ut och leta efter dem.
När vi kom fram till stugan så berättade vi för stugvärden och det äldre paret och undrade ifall han visste någon som var på väg upp från Vålådalen - då hade man kunnat höra med dem ifall de hade passerat paret och visste var de var.
När vi kom fram till stugan så berättade vi för stugvärden och det äldre paret och undrade ifall han visste någon som var på väg upp från Vålådalen - då hade man kunnat höra med dem ifall de hade passerat paret och visste var de var.
Vi gick och bastade och tänkte inte så mycket på det, förrän stugvärden kommer in i bastun och undrar lite om paret. Polisen har ringt till fjällstugan på nödtelefonen som finns där och tydligen har de larmat polisen, i tron att de gått fel och kommit vilse.
De hade beskrivit omgivningen där de befann sig och polisen återberättade det för mig, som hade fått telefonen från stugvärden, och undrade ifall vi visste var de kunde befinna sig. Vi trodde att de bara befann sig ett par kilometer upp längs leden och polisen skulle då ringa tillbaka till dem och be dem fortsätta, istället för att de skickade en helikopter. Vi erbjöd oss att gå och möta dem, ifall det behövdes.
Vi bastade en stund till och gick till vår lilla stuga och bytte om och förberedde middagen, då stugvärden kom tillbaka och frågade ifall vi kunde gå tillbaka längs med leden och leta efter dem.
Så gjorde vi och vi begav oss iväg med pannlampor och den dystra utsikten att inte vara tillbaka i stugvärmen och fortsätta matlagningen förrän flera timmar senare.
Turligt nog mötte vi det gamla paret bara en liten bit upp längs leden - de var hela och oskadda men trötta. De var 85 år gamla båda två och mannen hade ingen balans eller hörsel på vänster sida. Så skröpliga som de var så var vi ordentligt förvånade över att de kommit så långt.
Slutet gott, allting gott. Vi återvände och kunde fortsätta vår matlagning.
Efter bastu och rena torra kläder blev det matlagning i den moderna storstugan.
Stora ytor för umgänge.
Precis när vi skulle vandra hemåt insåg jag att jag inte hade tagit några foton på själva stugan eller stugplatsen. Det var jättefina höstfärger och det låg vackert intill en å.
Vi bodde i den lilla hundtillåtna stugan som klarade sig undan branden.
Vackert!
Nyfikna renar.
Lycklig hund.
- Kom då!
Samma plats som är på bild från dagen innan lite längre upp, fast i lite finare väder.
Här slutar kalfjället.
Malte hittade ett päron som han glatt stoppade i munnen. Jag såg inte att han hade det i munnen när jag tog bilden utan upptäckte päronet först senare längst med stigen när han fick spotta ut det. När jag tittade på bilderna hemma såg jag päronet i munnen på honom redan här!
Lunchpausen blev på en liten stenhäll mitt i Vålån, som vi kunde hoppa ut till på stenar som låg på väldigt lämpligt avstånd.
Slemmigt men mysigt.
