Sydtoppen 2.104 m.ö.h. på skidor.
Kategori: Kebnekaise
Okej, förbered er på ett långt inlägg:
Morgonstund har guld i mun! 07.30, redo för avfärd - Helena är pepp.
Jeremias förbereder det sista och sätter på stighudarna på skidorna. Mina skidor står lutade mot väggen här direkt till höger.
En bra dag utlovas av vädergudarna.
Fyra på tur. Guiden Patrik går först, sedan jag, Helena och Jeremias.
Vi ger oss iväg i morgonsolens sken - Helena är pepp.
Av med jackorna i värmen. Det är kring -10 grader och vi går i bara underställ - värmen kommer inifrån. Helena är pepp.
Uppför jökelbäcken håller vi lite avstånd mellan varandra, på grund av lavinrisken.
Skartaklacken på andra sidan dalen.
Solen står lite högre upp och Skartaklacken är lite längre bort. Där nerifrån kommer vi.
Dit upp ska vi.
Våra spår som långsamt skråar uppåt.
Mål i sikte. Till höger är nordtoppen och den lilla vita i mitten på bilden, som snarare ser ut som ett myggbett, är sydtoppen. Det skiljer 7 meter höjdledes mellan dem (eller något sådant, beroende på snömängd på toppglaciären).
Första lunchstoppet. Vi tar på oss selarna i förberedelse inför klättringen.
Det var förresten Patrik vi gick upp med i somras också. Det här är den första skidturen upp till sydtoppen som han gjorde i år.
Fortfarande pepp.
Packar det sista inför fortsatt tur.
Över Björlings glaciär.
Uppför den kammen ska vi gå.
Några renar tittar undrande på oss. Tuolpagornis topp i bakgrunden, i höjd med oss.
Patrik tittar upp mot spåren på fjällsidan. Där stod renarna när vi kom men sprang ner då vi kom och skrämde dem. Vad i all sin dag gjorde de på sluttningen där? Det är jättebrant!
Sluttningen leder heller ingen vart. De kanske kollade in utsikten? Renar kanske också går på tur.
Här går man. Helena är inte lika pepp längre.
Höger sida om oss. Det är ju typ lixom ba´ lodrätt ner!!
Här ser man tydligt vägen vi har gått. Helena kommer klättrande mellan klipporna.
Fint i alla fall. Jag har en bild från i princip samma ställe från i somras. Skartaklackens profil syns långt där borta, på andra sidan dalen.
Här traverserar vi. Sjukt opepp.
Uppe!
Pepp igen! Aldrig mer. Just det - vi ska ner igen sen...
Där nerifrån kom vi, över krönet rakt fram. Vita platten är Björlings glaciär, som vi korsade innan. På med skidorna igen och fortsätta mot sydtoppen - cirka 2 km kvar.
Vi lämnar skidorna och går upp sista biten för toppglaciären.
Toppen! Patrik och Helena och i bakgrunden kammen över till nordtoppen.
Patrik och en elftedel av Sveriges yta.
På Sveriges tak.
Nordtoppen till höger. Härifrån ser vi tydligen en elftedel av Sveriges yta. Man ska kunna se Låktatjåkko härifrån också och därmed säkert Abiskoalperna, som då borde vara någonstans bakom mig.
Där störtade Herculesplanet. Rabots glaciär är där nere.
Gissa vad det här är? Djurspår. På hängdrivan över kanten på den absoluta toppen. Ett djur hade alltså gått fram till kanten och kikat ner (vyn från föregående bild) och sen vänt. Troligtvis en räv. Vad gör en räv på Sveriges högsta punkt? Rävar kanske också går på tur...?
Nordtoppen. Mäktigt.
Helena ger upp och går ner.
Om man tittar noga kan man se våra spår långt där nere. Vid lilla skuggfickan i mitten/vänstra ytterkanten av bild åt vi första lunchen och tog på oss selarna. Sedan sneddade vi över Björlings glaciär där nere.
Nu är höjdpunkten över och nerför återstår.
Vår andra lunch intar vi vid toppstugan.
Klar för nerfärd med skidorna på ryggsäcken.
Okej........ Vilken smart person var det som sa att det var lättare att ge ner "som man går i en trappa"? Alltså med ansiktet utåt. I think not!
Sol i sinne.
Kammen fast på väg åt andra hållet. Nu är det bara det lätta och roliga kvar!
Börjar ni bli less på vyer av snö och berg nu? Det är inte slut än.
Av med stegjärn, på med skidor. Pepp!!
Fantastisk skidåkning nerför men det känns i benen att det varit en lång färd uppför.
Solen lyser in genom Singidalen, klockan är runt 16.00.
Sista ljuset försvinner fort.
Tuolpagorni till höger.
Sista biten fram till fjällstationen är bara att glida. En fantastisk dag är till ända.
Det här är lite blandade bilder från både mobil och systemkamera, så kvaliteten kan skilja något. De flesta bilderna är dessutom på Helena, då hon gick direkt bakom mig nästan hela vägen.
