Halo.
Kategori: Abisko
En halo kan bildas i samband med att solen skiner genom höga moln som finns på himlen, exempelvis cirrostratus nebulosus. Molnen består av sexkantiga iskristaller och när ljuset bryts genom dessa så bildas en ring, båge, vertikalpelare eller bisolar runt solen. För en halo är det enbart refraktionen som är viktigt till skillnad mot en regnbåge där både reflektion samt refraktion är viktiga. Halofenomenet vertikalpelare bildas dock genom reflektion.
För att en halo skall bildas så behöver iskristallerna ha rätt geometri och storlek. För att vattenånga skall kunna desublimera så får det inte vara varmare än -15 °C. Förutsättningarna för halofenomen är gynnsammast på hög höjd och vid kall väderlek. Eftersom temperaturen faller med ca 6 °C per kilometer, så krävs det under sommaren att molnet befinner sig på minst 6 km höjd för att iskristaller skall bildas.
En halo bildas endast om ljuset bryts i samma riktning av kristallerna. Virvlar kristallerna runt så sprids ljuset i olika riktningar, och halon uteblir. Kristaller i rätt storleksintervall (0,05 – 0,5 mm) faller stabilast med den sida som ger mest luftmotstånd i rörelseriktningen. För små eller för stora kristaller tumlar runt när de faller. När kristallerna faller symmetriskt, så kan ljuset endast brytas i bestämda vinklar och en halo bildas.
22°-halon är den i särklass vanligaste halon och syns tydligt både vid sol- och månsken. Spektrumet delas upp, men är blekare och omvänt mot en regnbåge. En halo har rött längst in och blått längst ut, hos regnbågen är det tvärt om. Ibland bildas vädersolar i ytterkanten av en halo som ser ut som två bleka kopior av solen.
46°-halon uppstår utanför 22°-halon. Den har samma egenskaper och utseende, men är betydligt blekare. Blekheten beror på att den är större, men också på att ljuset måste färdas en längre väg inne i iskristallen. Dess ljussvaga egenskaper gör att den sällan syns runt månen.
Det är inte ofta man ser en halo. För att ta reda på hur vanliga de är så gjordes en systematisk undersökning i Uppsala på 1860-talet. Dygnet runt i sju års tid fick studenter utföra meteorologiska observationer en gång per timme. Det visade sig att en halo i genomsnitt uppstår var 4:e dag. Att man inte ser halofenomen oftare beror på att man inte är tillräckligt observant.
För allmogen har halofenomen varit ett vädermärke. Denna iakttagelse bekräftas av SMHI som tillämpar följande tumregel:
När en 22-graders halo visar sig är det — åtminstone inom Sverige — 75 % chans att det blir regn inom 5 timmar.
Säger Wikipedia.
Karin säger:
Tack för att du sänder information med bilden! De vertikalpelare, som t.ex. föranleds av ljusbrytning från bilens strålkastare och förebådar en mötande bil på långt håll när man är ute och kör en kall vinternatt norr om polcirkeln, är dessa också halo-fenomen? De är ju beroende av iskristaller i luften.............?