Stafsinge strand.
Kategori: Falkenberg
På den här stranden spenderade jag mina barndoms somrar. Efter en kort cykel- eller promenadväg ner från huset möts man av en långgrund och sandig strand. Förr fanns här också en brygga som ur mina barnögon var jättelång och stor och vattnet var jättedjupt längst ut.
Min syster simmade och badade mest hela tiden, som den säl hon var. Jag gick dubbelvikt längs stenarna som utgjorde bryggans fundament och letade krabbor som jag samlade i hinkar för att släppa ut i slutet på dagen. De största nöps så, att Anna-Karins vänner fick hjälpa mig att plocka upp dem. Jag brände mig på ryggen och fick ofta ha t-shirt på mig.
Bryggan försvann medan jag fortfarande var liten och hur stor den egentligen var får jag aldrig veta. Den kommer alltid vara enorm i mitt minne.
Här parkerade man cyklarna.
Ett obligatoriskt inslag i kustlandskapet - ständigt omdebatterat, men för mig är det en företeelse som hör det öppna landskapet till.
Hunden var så klart med på cykelturen.
Apport:
Ibland måste man bara älska västkusten över allt annat.
